S/Y Nordic Lady

Distans: 218 nm Tid: 43 tim. San Blas	19 april 2010 Lätt bris under överfarten från Cartagena. Motorseglade. Ankrade kl. 8.00 bakom S/Y Elena. Mats och Anna-Lena kom genast ut till vår båt och tog emot oss med en flaska champagne. Vilken underbar morgon, att sitta tillsammans med två så goa människor i paradiset Kuna Yala. Denna plats i paradiset består av en grupp obebodda öar, bakom ett fyra mil långt skyddande barriärrev. Otroligt vackert med vita sandstränder, palmträd och kristallklart vatten.
	Kuna Yala är en autonom region, som innefattar San Blas-öarna och en drygt 200 km lång odlingsbar kustremsa och här finns också de mest orörda regnskogarna. Här bor ursprungsbefolkningen Kunaindianerna, vilka bäst har bevarat sin kultur och sina traditioner, utav alla stammar i Amerika. Kunaindianerna tycker inte om namnet San Blas, som de spanska erövrarna gav öarna. Indianerna kallar sitt land, Kuna Yala.
	Kunas accepterar besökare, men ingen utlänning får bosätta sig permanent i landet eller ingå äktenskap med en kunaindian. Dom är glada och tillmötesgående. Kuna Yala är ett matriarkaliskt samhälle och männen flyttar in hos kvinnorna. Kvinnorna besitter arvsrätten och har hand om ekonomin. Kunaindianerna är särskilt berömda för sitt traditionella hantverk av molas, som kvinnorna har sytt i flera hundra år. Molas är applikationer till blusar och det är ett invecklat sätt att beskära och sy dem, man använder olika lager av färggranna tyger. Kvinnan sköter också om kokoshandeln med Colombianerna, den viktigaste inkomstkällan för Kunaindianerna. Exporten lär vara tjugo miljoner kokosnötter per år.

	21 april 2010 På f.m. lättar vi ankar för vidare färd mot The Holandes. Cays. Ögruppen ligger längst bort från fastlandet och har därför klart vatten nästan året om. De flesta av öarna är obebodda och det är en underbar plats att snorkla på. Detta är ett populärt mål för många seglare, för att det är så vackert och lättnavigerat. Vi har noterat att här i San Blas och i Cartagena, så ser vi inte längre så många stora segelbåtar, förutom katamaraner, utan de allra flesta är i vår storlek
	En dag när Mats och Janne var ute och snorklade bland reven, passade Anna-Lena på att klippa mig och det blev mycket bra. Men! Jag hade köpt, för första gången i mitt liv, ett hår- färgningsmedel som skulle göra håret fräscht, i en ljus nyans. Efter en stund med medlet i håret, sa´Anna-Lena ”ljust blir det inte”. Vad bidde det då? Det bidde en rödbrun ful mössa! När Mats och Janne kom tillbaka, kände Janne inte igen sin fru och han ville ha tillbaka sin gamla. Sorry, too late!
	Ett par kvällar ägnade vi åt att titta på alla Salanderfilmerna, ombord på Elena. Jag hade med mig en DVD, som Mats´ son skickat till mig när jag var i Sverige. Vi hade roligt och mysigt under filmvisningarna. Åt popcorn m.m och drack en salig blandning därtill. Eller hur Mats? Vid ett tillfälle frågade Mats om vi tappat en fender och det kunde vi bekräfta. Mitt i natten, när vi var på väg till marinan i Santa Cruz, Teneriffa (nov.2008), tappade vi den runda fendern och den for snabbt iväg med strömmarna. Det visade sig att den fanns numera ombord på Elena. Mats och Anna-Lena hittade den flytande i vattnet utanför Gran Canaria och plockade upp den. Mats förmodade att det kunde vara vår när han såg tamparna, på våra övriga fendrar, vilka är ovanliga. Vilken slump!

	23 april 2010 Mitt på dagen fortsätter vi seglatsen till El Porvenir. Vi seglar hit för att klarera in och S/Y Elena för att klarera ut. Anna-Lena och Mats ska snart segla tillbaka till Cartagena och därefter till Curacao, för att lägga upp båten på ett varv och flyga hem till Götet. Kunaindianerna har ett kontor här och ger tillstånd till att man får vistas i landet och att segla runt bland öarna. Det finns ingen by, bara ett litet hotell och en restaurang.

	Det finns också en liten flygplats och det går dagliga flyg till och från Panama City.

	Därefter tar vi jollen till den närliggande ön Wichubwala och gör ett besök i byn. Byn består av en mängd tättbebyggda hyddor, många med TV- antenner på taken och i en liten hydda stod det en vattenklosett. Vilka kontraster!

	Torrdasset fanns i ett skjul på bryggan.

	Här finns en skola, några affärer och ett bageri.

	Utanför hyddorna lekte barnen och kvinnorna satt och sydde molas. Många av männen var ute och fiskade.

	På kvällskvisten tog vi jollen till Porvenir igen och tänkte gå på restaurangen, men den var tyvärr stängd. Åkte tillbaka till S/Y Elena och Mats gjorde en jättegod korvrätt.

	24 april 2010 På f.m. är det dags att lätta ankar och efter en timme är vi i Chicheme. Ankarplatsen är skyddad och omgiven av vackra öar med kokospalmer och sandstränder. Öarna har blivit så populära bland seglare, att kunaindianerna ibland kallar dem Puerto Yate.
	Här säger vi bye-bye till Mats och Anna-Lena och önskar dem lycka till på den fortsatta seglatsen.

	Vi har haft en härlig vecka tillsammans och vi kommer att sakna Kal och Ada.
	Vi ligger ankrade nära stranden där det bor en familj, tre generationer, i ett par hyddor.

	Varje morgon, innan soluppgången, kommer den äldste mannen ut och fortsätter sitt arbete med att urholka en trädstam som så småningom ska bli en kanot.

	Övriga män far iväg i sina kanoter för att fiska eller åka till fast- landet.

	Kvinnor och barn kommer i sina kanoter för att sälja molas, till dem som gästar deras ö. Unga män kommer också ofta paddlande i sina kanoter och ber att få sina mobiltelefoner laddade ombord på båtarna. Vid middagstid återvänder de flesta av männen, för att vila. De senaste timmarna av dagen ägnas åt familjeliv och till möten där olika frågor diskuteras
	På ön bor också en mycket gullig hund, som har tagit på sig uppgiften att vara guide åt alla utomstående som besöker ön. Han traskar före och visar vägen, när man är ute på en promenad.
	Att bli av med sopor är inte alltid så lätt. Det är inte till tillåtet att bränna sopor själv, men det görs ibland på obebodda öar. Här kommer en av innevånarna ut och hämtar sopor, mot en avgift på en dollar. Därefter åker han till sin ö och bränner dem.

	1 maj 2010 Efter en vecka tillsammans med de trevliga kunaindianerna, seglar vi till nästa ankringsplats vid West Lemmon Cays. Här är också en väl skyddad ankringplats och vackra öar. Att snorkla är otroligt fint, det finns koraller i alla tänkbara färger. Barriärrevet är stort och en e.m. kom tre utmattade tjejer simmande och klängde sig fast i vår ankarkätting. Det visade sig att dom simmat vilse och fått simma en lång sträcka för att ta sig tillbaka till båtarna. Janne skjutsade dom till charterbåten, som dom kom ifrån. Det verkade inte vara en vaken skeppare ombord, han hade tidigt på morgonen kört ut ett helt gäng med ungdomar till revet och därefter lämnat dem åt sitt öde. När Janne kom, blev det full fart på honom. Han tog sin jolle och for iväg och plockade upp dödströtta killar och tjejer lite var stans vid revet.
	På ön Elefante finns ett internetcafe’ i en hydda.

	Utanför står en parabolantenn, solpaneler och batterier. Internetuppkopplingen fungerar för det mesta. Här bor det också en familj, tre generationer. Dom driver cafe’et, baren och har hand om sophanteringen.

	Så gott som dagligen, kan man köpa fisk och skaldjur av lokalbefolkningen. På fredagar kommer grönsaksbåten, med ett ganska stort sortiment. Den är mycket efterlängtad, för alla vill ha färsk föda och dom får sälja mycket. Här laddar vi också mobiltelefoner och en gång bad en kille att få sitt bilbatteri laddat, som han använde till sin TV-apparat. Det önskemålet kunde vi tyvärr inte tillgodose.
	Varje lördag är det pot-luck på ön. Alla tar med sig en maträtt, som ställs på ett bord och alla äter av allt.

	Mycket roligt och givande, vi träffar människor från jordens alla hörn. Det är god mat, dricka och musik i olika former.

	Vi träffade bl.a. en familj från Sydafrika, föräldrar och en vuxen son. Sonen berättade att han hade köpt en stuga i Lake Tahoe, Kalifornien/Nevada, som en gång varit den svenska, världsberömda sångerskan Jenny Linds bostad. När familjen några år senare var ute för att köpa en båt att åka jorden runt med, så hittade dom vad dom sökte i San Francisco och det visade sig att båten hette Jenny Lind. Han tyckte att det var ett så märkligt sammanträffande och ville berätta om det för oss, dom första svenskarna som han träffat på sin nuvarande seglats med Jenny Lind.
	En dag får vi återigen besked om ett dödsfall hemma och vi beslutar att segla tillbaka till Cartagena. Jag ska flyga hem och Janne stannar kvar på båten.

	16 maj 2010 Seglar till Porvenir, för att klarera ut. På kvällen går vi till restaurangen, som är öppen den här kvällen. Maten är god och personalen är mycket trevliga.


	17 maj 2010 Lättar ankar mitt på dagen, för att segla till Cartagena, Colombia.